Igår fick jag det mycket tråkiga och smått oväntade beskedet att jag hade jobb till mars ut. Vilket mellan tummen och pekfingret är 3 veckor. Jag hade förstått det som att jag hade jobbet fram till Juli.
Nu när lågsäsongen börjar ta vid så minskar barngrupperna och då hade de helt enkelt inte råd att ha kvar en farang, dvs mig, på förskolan. Så jag får anta att det inte hade med mig eller min prestation att göra. Jag är rätt nöjd själv med vad jag gör och hur jag gör det. Jag går till jobbet för att lära barnen något. Må vara hitler ibland och jag har både krav och förväntningar på dem. Men vi har också väldigt roligt med mycket kärlek, kramar och gos.
Hur som helst så valde jag att gå samma dag. Av många olika anledningar. Mest för att jag känslomässigt inte skulle klara av det. Jag älskar verkligen alla mina barn och att se deras ansikten när jag berättar att jag inte kan vara kvar hade knäckt mig. Jag vet att jag är älskad av dem också, så det gör det miljoner gånger tuffare. Trivdes väldigt bra på jobbet och såg fram emot att gå dit varje dag (nästan) :)
Det känns väldigt konstigt att inte lägre kunna säga att man jobbar där. Kom på mig själv igår att sitta och prata med några Amerikanare och prata om hur "min skola" fungerade och om mitt jobb. Sen högg det till i hjärtat och jag fick ta på mig gameface. För jag känner mig både arg, ledsed och jävligt besviken. Brännde i ögonen ett par gånger igår och kommer säkert att göra det from time to time.
Imorse så låg jag i sängen och funderade och det var en märklig känsla jag fick då. Tanken på att faktiskt inte gå upp och gå till jobbet. Det var en mycket overklig känsla. Obehaglig.
Så nu måste jag ut och leta nytt jobb. Hur det nu ska gå till. Knackar man dörr? Känner mig stressad och virrig. Min hjärna går på högvarv. Hyran ska betalas, mat ska köpas och allt annat som man behöver pengar till. Nu blir det jobbigt....
Ska försöka ta helgen till att bara släppa det och ha det trevligt med Andreas och mina andra killar. Han är ju faktiskt bara här 1 vecka.
Men trots allt ska ni veta så ligger mitt hjärta alltid hos Haven. Och jag hoppas naturligtvis att jag kan få komma tillbaka och jobba där till hösten. Vill gärna att mina killar får fortsätta på det programmet som de går på nu och att de kan stanna kvar med sina vänner som de funnit här. Som ni alla vet så har jag ingen större ambition att åka tillbaka till Sverige.
Vill även tillägga att jag ser min fd chef som vän first and foremost. Har alltid gjort och kommer att fortsätta göra det. Så vi har det på det klara. Och jag hoppas det är ömmsesidigt (stavas det så?)
Nu så blir det melodifestivalen på söndag, så facebook stängs ner lördag kväll och öppnas åter efter finalen på söndagen.
*En av våra sports days som jag diggar*